Fotbollskval – Bye Bye Brasilia

Eftersom jag egentligen aldrig följt fotbollens ligor, bara har spelat fotboll på raster och gympalektioner och har en vag uppfattning om taktik så borde jag nog inte uttala mig. Men jag kan inte låta bli.

Efter att ha sett ett par matcher med vårt älskade landslag de senaste dagarna kan jag bara inte förstå hur någon kan tro att det här gänget hör hemma i ett VM. En backlinje som är fladdrig som en vimpel i byig vind, ett mittfält som bara tittar åt den ena kanten och ett anfall som går och väntar på att nummer 10 ska komma med idéer. Visst finns det lite individuella glimtar. Elmander kutar och kämpar så att Klas Ingesson skulle vara stolt och visst kan Sebastian Larsson och han med det krångliga efternamnet som jag inte orkar googla just nu (Kacaniklic -kunde inte låta bli), bubbla lite på sina kanter men det räcker inte.

Erik Hamrén har goda intentioner med att göra fotbollen mer positiv och offensiv och jag står upp och applåderar för att han försöker. Tyvärr hade nog tjurpellen Lagerbäck rätt – om alla står i försvaret så blir det i alla fall inte förlust.

Är det inte märkligt att trots att varenda unge spelar fotboll så har vi världens mest ledsamma nationella liga? Varje gång jag ser allsvensk fotboll är det som att jag dör lite grand och den känslan följer med in i landslaget. Det är som om de få som tagit sig ut i Europa blir allsvenska igen när de får på den blågula tröjan – det  gills bara för Anders Svensson.

Det är nog dags att börja om på riktigt. Inse att det kan vara bra att missa VM, bygga om landslaget från botten med de unga duktiga spelare som jag vet måste finnas runt om i Sverige och låta dem spela som Hamrén vill.

Vinner de inte mot Färöarna nästa vecka så vet ni att jag har rätt! (Och ja det skall vara de – inte dem)

Om att skriva

Att skriva är inte alltid enkelt. En intressant text kräver ett engagemang från författaren som går utanför det rent formella och tekniska. En felfri text är inte automatiskt läsvärd.

Det är inte heller självklart att en mängd relevanta åsikter hos författaren gör texten mer intressant. Tekniska fel eller klumpiga formuleringar kan lätt dölja åsiktens giltighet.

Om författaren dessutom lider av en stor mängd självkritik kombinerad med lättja kan textens tillkomst helt utebli. Vilket i mitt fall är det vanliga scenariot.

För att råda bot på den nuvarande situationen har jag nu lovat mig själv att bli en flitigare skribent. Hädanefter kommer jag kasta ner de funderingar och tankar som dyker i text upp istället för att formulera dem som tänkta texter i huvudet.

Jag har en stark misstanke om att de utmärkt formulerade debattartiklar och kåserier jag författat utan att skriva ner dem kommer att vara märkbart mindre lysande nedskrivna. Detta ska inte få hindra mig den här gången.

Jag börjar med att ge mig på att skriva om vad andra skriver.

En reflektion jag gör när jag läser texter på internet är att andras åsikter påfallande ofta är felaktiga i mina ögon. När de här felaktiga uppfattningarna kunggörs i kommentarsfält och på diskussionsforum känner jag motvilja mot att ge mig i diskussionen. Inte för att jag är rädd för att framföra mina synpunkter och argumentera för dem utan helt enkelt för att jag misstror den generella internetpopulationens förmåga att bedöma en text objektivt och faktiskt ta in en motsatt uppfattning utan att hänfalla till förnärmade utrop och personangrepp. Följden av den oförmågan blir att det inte blir någon diskussion, bara upprepning samma argument om och om igen. Vilket för det mesta är ointressant.

Dessutom har jag den uppfattningen, och den kan tyckas vara ofin, att om man inte har ett skriftspråk som är läsbart så kanske man skall fundera på alternativa sätt att torgföra sina åsikter än i skriftlig form. Undermålig hantering av skriftspråk är tyvärr ingen ovanlighet på nätet.

Precis som vi dömer människor, medvetet eller omedvetet, efter deras utseende dömer jag en person efter antalet felstavningar, syftningsfel och särskrivningar. Det här är något jag inte kan hjälpa och eftersom jag själv gärna vill bli lyssnad på försöker jag därför alltid att söka skribentens andemening.
Tyvärr kan man i många fall inte bedöma om den som skrivit har vettiga åsikter som oavsett mina åsikter är värda respekt och begrundan eller om personen ifråga bara är dryg och dum.

Den ständigt pågående debatten om näthat och det diskussionsklimat som finns i allmänhet på internet tycks missa att det finns en grundläggande förändring i sättet vi bemöter varandra. Vi har mindre tålamod med avvikande åsikter både på nätet och AFK

I all enkelhet skulle jag önska att alla levde efter devisen: Lyssnar du på mig – så lyssnar jag på dig, men jag lovar inte att hålla med dig.

Alltför ofta stiger tonläget snabbt när de diskuterande parterna inser att deras respektive inställningar i en fråga ter sig allför vitt åtskilda. Istället för att vara överens om att vara oense så urartar samtalet till personangrepp och förolämpningar.

Ett mycket smakligare alternativ än att envist framhärda är att ta till sig motpartens åsikter och värdera sin egen ståndpunkt i ljuset av dessa. I nio fall av tio kommer det visa sig att den andra sidans argument kräver att man justerar sin ståndpunkt. Man måste inte byta fot helt men man kan behöva justera balansen lite för att kunna behålla fotfästet. Det är trots allt inte skadligt för något annat än stoltheten att medge att en oliktänkande har poänger som faktiskt är giltiga.

Ett enkelt sätt att undvika att behöva pröva sina egna idéer på någon som kan kullkasta eller justera dem är att bara debattera i forum där de flesta redan har samma åsikt. Det är enkelt att hylla Sverige i Sverige. Vid närmare eftertanke så kanske inte det är ett lysande exempel. Däremot så är det ingen stor risk att hylla Apple i MacWorlds diskussionsforum även om det finns masochister som roar sig med att trolla i kommentarsfälten så finns det hundratals likasinnad som genast rycker till undsättning om du blir ifrågasatt.

Om du har orkat ner hit så märker du att jag inte kommer till någon direkt slutsats eller ens har något riktigt mål med det jag skrivit.
Och om du tycker något om det så hoppas jag att det jag skrivit ger en fingervisning om ur jag hoppas att ett sådant tyckande uttrycks.

För övrigt så bör the Pirate Bay stängas. Nordkorea är stygga *på riktigt*.

Tintin är otäck

// Nedanstående text är lätt pinsam med tanke på att det som egentligen skedde är att seriealbumen flyttades 10 meter. Ett hett tips även för mer etablerade skribenter är att kolla fakta först. //

Efter att kulturhuset beslutat att förbjuda Tintin och därefter snabbt tillåta honom igen när man insett att man framstod som minst sagt löjliga känner jag att det är dags att föra fram ett bättre och starkare argument för att bannlysa honom från hyllorna.

Som barn läste jag Tintin med stor behållning. Det är lätt att relatera honom till när man är en pojke i 9-13 års ålder. Det har dock alltid funnits en viss reservation till serien ifrån min sida och det är först i vuxen ålder som jag kunnat sätt fingret på vad det är.

Tintin är otäck. En ung oerfaren och sjävbelåten spoling far fram genom världen med sin strävhåriga byracka och blandar sig i sådant han inte han har med att göra. Hans kumpaner som är en alkoholiserad sjökapten och en mentalt handikappad professor framstår som sympatiska jämfört med helyllespolingen i knickers. Att en och annan folkgrupp framställs som homogena i bild och ges generaliserade egenskaper som idag är tydligt felaktiga förändrar inte det faktum att Tintin är faran i serien.

Vill vi ha journalister som är så unga att de inte har fått skäggväxt som istället för att skriva reportage reser jorden runt, ja till och med till månen, med vapen i hand och bekämpar den ondska de tycker sig finna? Om inte så bör Tintin alltså snabbt plockas bort igen och denna gång för gott!

Det jag vill få sagt är inte att Tintin ska bort som du säkert förstår. Det jag menar är att du kan ta i stort sett vilken serie eller roman som helst och plocka fram egenskaper som gör att den ur fritt vald synvinkel är olämplig.

Vi måste våga ha en debatt där bokbål förblir oanvända och där vi istället försöker vara konstruktiva och inte låter vår osäkerhet köra oss i diket. Det enda Kulturhuset lyckats med den här gången är att framstå som tramsiga istället för att, som syftet säker var, framstå som handlingskraftiga i kampen mot rasism och orättvisor. Precis som den gången man ställde in en föreställning som innehöll koranverser. Mustafa Can skrev ett öppet brev när det hände som är väl värt att läsa igen.